Detta året har börjat oväntat och väldigt väldigt jobbigt. Jag har förlorat min allra bästa vän och den jag har levt med under 4-5 år mer eller mindre, som känner mig bäst av allt. Folk "gör slut" varje dag och jag vet att jag inte är den enda som går igenom detta, men jag önska ni visste mer, allt vi har gått igenom tillsammans, vi har stöttat och hjälpt varandra genom väldigt mörka stunder. Jag kommer aldrig ångra att jag har stöttat och hjälpt, för vad jag har hjälpt till med, det är något stort och väldigt ovanligt. Och det ska jag vara stolt över, det vet jag, men just nu är andra känslor större och det glöms lätt bort allt bra som har kommit ur detta. 

 

Jag vill berätta och resonera, med mig själv. Ibland kan man inte vara stark ensam. Jag tänker på alla de mörka stunder då man stod på båda fötterna och inte vek sig för det värsta (vad det värsta är, det kanske ni får veta en annan gång), men nu orkar man inte vara stark längre ens för de minsta motgångarna.